Idag var det dags. Jag har sovit skit i natten. Stup i kvarten har jag vaknat av samma dröm med olika utgång. Vissa gånger var det bra andra gånger var det dåligt. Dvs. Vissa gånger fanns det något där och andra gånger inte. Jag vaknar, får panik, inser att det inte är över, somnar om och så börjar det om igen. Det var nästan en befrielse när klockan ringde och jag äntligen fick gå upp. Slippa drömmarna. Jag mådde illa hela morgonen. Av nervositet och annat. Tiden kröp fram. Du vet känslan när man inte kan sminka sig snabbt nog? Vägen till kliniken gick långsamt och för snabbt. Vi kom fram alldeles för tidigt och fick sitta i bilen och vänta en stund. Jag satt hela tiden i bilen med händerna på magen och mantrade till mig själv att jag inte styr resultatet. Att jag inte bestämmer om detta kommer gå eller inte. Att det redan är avgjort. Jag mantrade också att det faktiskt inte finns något som tyder på att det är dåligt. Jag mår illa, spyr och känner av massor med saker. Jag blöder inte. Ändå var jag så rädd för att mattan skulle dras undan. Att min lilla bubbla skulle spricka. Tiden i väntrummet var fruktansvärd. När man sitter där. Kanske för sista gången. Kanske inte. Jag vet inte om jag kommer gå därifrån med en korg av krossade drömmar eller en ballong av lycka. Utanför fönstret, när vi gick in, stoltserade en gigantiskt riktigt vacker regnbåge på himlen. Regnbågen gav mig hopp. Något så vackert kan inte betyda otur. Det var vår tur. Mitt namn ropades upp. Mannen fick panik när han insåg att det var ett vaginalt ultraljud och inte ett på magen. Det kändes nog lite obekvämt för honom.
Läkaren förklarade att det inte är säkert att vi ser ett hjärta. Att det kan ha varit så att ägglossning skedde senare än väntat och att vi kanske får boka en ny tid. Vi tittar på skärmen.
Det går fort och till och med jag ser den lilla klumpen på skärmen. Det ser inte ut som en bebis, men jag har sett bilden av min tomma livmoder på den monitorn så många gånger tidigare. Jag vet hur en tom livmoder ser ut. Det finns något där nu. Jag slutar andas. Och jag ser det redan innan hon pekar ut det. De tickande små pixlarna på skärmen. Hjärtat. Det slår. Det tickar och pickar så fint och tydligt på den svartvita monitorn. Den lever. Mitt barn lever. Mitt lilla foster. Lättnaden är total. Den mäter precis så stor som den ska vara. Den är perfekt. Han eller hon är perfekt. Mitt lilla barn.
Helt plötsligt blir det så tydligt att jag inte är tom. Jag väntar barn. Jag är gravid och jag skapar ett litet liv med min kropp. Vi ska faktiskt få lov att bli föräldrar. Det blir så tydligt när man ser det. Med ögonen. Tyvärr han vi inte prata om det så mycket, mannen och jag, utan det får vi göra i eftermiddag när vi kommer hem. Nu ligger bilden i hanskfacket i bilen. I tryggt förvar. Den är det bästa jag har just nu. Beviset för mitt lilla barn.
Allt jag läser är att ett hjärta nästan är samma som att ha passerat vecka 12. Läkaren idag sa såklart att det inte finns några garantier men att det är så bra det kan bli, och att se flesta missfall senare i graviditeten brukar ske när fostret dött tidigare. Så jag kan andas ut lite nu. Jag kan faktiskt tro att detta händer oss. Och jag känner mig så lyckligt lottad!!!
Vårt lilla mirakel! ❤️