Första veckan gjord

Första veckan sedan positivt äl test. Denna veckan har gått bra, smärtfritt. Nu börjar pärsen. Den riktiga utmaningen. Vecka två. Det är den veckan symtomen börjar tolkas. Jag har insett att jag alltid får kraftiga tecken på mens vecka två. Vilket självklart alltid tolkas som olika graviditetstecken. Så tolkas och hoppas det varje dag, varje timme. Förväntningarna trissas upp tills man helt och hållet tror att man väntar på ett positivt graviditetstest. Som om det kommer bli positivt om man bara väntar tillräckligt länge med att ta testet. Man ignorerar risken för mens. Man tänker bort den. Intalar sig själv att det värsta som kan hända är att man varit glad i onödan. Men fallet blir mångdubbelt så hårt när man vistades sista veckan bland molnen. När man tror att man är gravid så känns det negativa testet som om man förlorat sitt älskade och efterlängtade barn. 


Denna gången vill jag inte göra så. Jag har köpt bindor. Har köpt ägglossningstester. Jag gör mig redo för mens på de mest konkreta sätt jag kan komma på. Jag vill inte förvänta mig något annat än blod för jag vet att chanserna är små att det ska komma något annat. Jag vill att även mitt hjärta känner det, så att det inte gör så ont när blodet kommer. För jag tror att det kommer göra det. Jag måste tro det. Måste utgå från det. Jag får inte hoppas, får inte drömma. För jag vet inte om jag klarar att resa mig igen. Även om jag gör det.. Varje månad. Varje gång, så klarar jag mig upp. Först sittandes. Sedan knäståendes och snart så är jag fullt upprätt igen, redo för nästa försök. Otroligt hur det mänskliga psyket fungerar. När det fungerar. Jag är bara glad så länge det gör det.