Igår kom mensen. På kvällen. Hela dagen gick jag fram och tillbaka till toaletten med mensskydd i bakfickan. För varje besök utan blod ökade hoppet lite. Inte ens när pappret började färgas rosa så sjönk det. Det är ju vanligt att slemhinnorna blir sköra och blöder lite i början. Först på eftermiddagen, när det rosa på pappret hade övergått i klarrött så sjönk mitt mod ordentligt. Denna månad blev en hård stöt. Jag grät, vilket jag ofta gör men sällan dagen jag får mens. Jag brukar ofta lyckas förbereda mig ganska bra. Även om jag hoppas så har jag de senaste månaderna varit ganska pessimistisk för att skydda mig själv. Denna månaden körde vi med dubbeldos. Det var två ägg på gång. Jag kände mig återigen hoppfull och optimistisk. Det kändes möjligt. Jag började drömma. Dubbeldosen innebar mer pms. Mer ont tillsammans med halsbränna och illamående. Hoppet steg ytterligare. Nu inser jag att det bara var pms. Att det var min kropp som gjorde sig färdig för att avsluta denna cykeln. Att jag kommer må så dåligt varje månad framöver. Att det kan komma att bli värre vid IVF.
Så imorgon börjar vi nästa dubbeldos. Att pausa är inget alternativ. Det vore nästan lika otänkbart som att ge upp. För att inte göra något när man kan är värre än att göra det man kan och misslyckas. I alla fall för mig. Om inte annat innebär behandlingen att jag håller igång min cykel inför kommande IVF.
Reproduktionsmedicin har stängt tom v 31 så förhoppningsvis får jag en kallelse snart därefter. Jag tänkte ringa dem vecka 31 och se hur det ser ut. De pratade om september när jag ringde dem i april så jag hoppas så innerligt att det stämmer. Jag vill komma igång med det. Få ihop en planering. Börja spruta. Börja plocka. Börja göra. Jag vill ta bort kontrollen hos oss. Jag är redo. Jag har nått dit där jag inte var i februari när min läkare skickade remissen. Vi har försökt själva. Jag behövde det, för att bli redo. För att orka gå igenom nästa steg. Jag hoppas att det inte kommer bli lika långdraget. Jag vågar inte tro någonting. Jag har trott så mycket de senaste åren att jag inte vågar tro mer nu. Men jag hoppas. Det kan jag inte låta bli. Hoppet är det som får mig att resa mig varje månad. Som får mig att försöka en gång till. Som får mig att gå vidare. Jag vill så gärna ha ett barn. Jag vill så känna vara den mamma jag vet att jag kan vara.
Så snart är det semester. Den kommer jag njuta av, utan barn. Vi kommer göra det vi inte kan göra sedan. Resa, ta en rodetripp, åka båt, fiska, dricka vin, bli fulla, sova länge, vara spontana. Allt det där som blir svårt sedan. I flera års tid har jag försvarat alla mina utsvävningar med "det blir säkert sista gången utan barn". Sista sommaren, sista semestern, sista resan, sista julen. Jag tänker faktiskt inte sluta. Detta vill jag ska vara sista sommaren utan barn. I alla fall sista sommaren utan graviditet. Snälla. Låt det vara sant.