När livet känns lite omständigt
På fredag är det dags för barnmorskan igen och från att ha sett fram emot det massor så börjar jag nu bli lite nervös. Jag undrar om hon kommer tycka att jag gått upp för mycket i vikt. Är magen för stor eller för liten? Tänk om proverna inte är bra? Jag äter mitt järn varannan dag och rent krasst ska jag säga att jag tycker att jag mår relativt bra för tillfället, med undantag från fogarna som jag definitivt kan leva med. Men det är klart att man ändå oroar sig lite. Jag känner min lilla inneboende i magen varje dag och magen växer så vitt jag kan se, så det borde inte vara några bekymmer tycker jag. Men det är klart att oron finns där. Man vill ju inte göra fel. Man vill ha presterat bra. Och man vill att det ska gå bra, framförallt!
Så ja. Det är som det är för tillfället och man får helt enkelt bara leva med det. Helt enkelt kämpa vidare och tro på att tiden går och med den kommer jobbigheterna att passera.
Jag försöker lägga allt mitt fokus på min mage och min lilla bebis. Jag fylls fortfarande av lycka varje gång hon sparkar och har sig där inne och längtar alltid tills nästa gång. Igår blev jag lite halvt orolig när jag kom hem. Arbetsdagen hade gått i ett och efter jobbet åkte vi och handlade. Väl hemma insåg jag att jag inte kom ihåg om hon hade sparkat på hela dagen. Efter en stunds oro kände jag henne igen och insåg att hon förmodligen sparkat på som vanligt men att jag hade glömt att känna efter. Insåg att det inte var bra för mig att stressa så. Inte för mitt psyke i alla fall. Men ibland har man inget val. Så nu sitter jag här och smeker min lilla make. Fokuserar min energi på det som får mig att må bra. På det som hjälper mig vidare.