Längtan
Nu har våra vänner åkt. De som är med barn. Det har gått bra. Det finns vissa människor man unnar graviditeten mer än andra när man själv försöker. Dessa personer är sånna. Vi har pratat bebisar, frågat och haft jättetrevligt när de varit här. Det är först nu när de har åkt som sorgen kommer. Jag är så glad för att jag inte känner någon sorg när jag umgås med dem. Vill verkligen kunna njuta av deras sällskap och glädjas med dem i deras lycka på ett genuint sätt. Det kan jag verkligen. Det är när de åkt och man är ensam kvar med sina tankar det blir jobbigt. När man inser hur mycket man vill vara där själv och hur muyclet man längtar. Det är det värsta. När dessa känslor kommer över en. För det mesta klarar jag av att tänka rationellt. Men ibland så går känslorna helt enkelt inte att styra och jag längtar så det gör ont i hela kroppen. Det är som en fysisk känsla och det känns som om jag inte kan leva en enda dag till om jag inte får mitt plus snart. Men det gör jag ju såklart. Man fortsätter leva. Och man fortsätter försöka. Och man fortsätter hoppas.