Vecka 12
Nu är vi inne i vecka 12 (11+2). Känns sjukt. Att det egentligen bara är fem dagar kvar tills det är "säkert". Jag vet att det inte riktigt är säkert då.. Vi väntar ju fortfarande på kub om 9 dagar. Det är liksom vår milstolpe. Om allt ser bra ut på kub så kommer vi börja gå ut och offentliggöra att vi ska ha barn. Det däremot känns så overkligt!
Jag har ju egentligen hela tiden Varit förhållandevis lugn. I relation så har jag lyckats att inte oroa mig för missfall särskilt mycket, kanske på grund av att jag inte haft något missfall tidigare i kombination med att jag har mått ganska dåligt. Hela tiden har väntan på kub presenterats som "så att vi får se att allt är okej igen", helt utan frågetecken eller tvivel. Allt kommer ju se bra ut. Men det är nu, när dagsräkningen är nere på ensiffrigt, som jag inser att det ju inte är säkert. Det finns flera vars barns små hjärtan har slutat slå efter tidigt vul. Tänk om vårt barn inte lever? Tänk om allt inte ser bra ut? Jag misstänker att denna oro kommer att växa något den kommande veckan och att den i perioder kommer bli lite tuffare än den varit. Dock försöker jag ändå att hålla huvudet kallt. Ingen tjänar på min oro och om det nu mot all förmodan kommer vara min sista vecka som gravid så ska jag fanemej njuta av varje dag. Självklart hoppas jag att det inte kommer vara så. Men ibland tar ödet egna beslut.
Så ja, snart en vecka kvar. Känns som en evighet men jag vet ju att det går fort. Vi satsar på milstolparna i veckan: barnmorska på fredag, vecka 13 på lördag, helg som ska passera och sedan bara en, två och en halv dag kvar till kub! Ska bli så spännande!
Så nu kör vi! En dag i taget! ❤️