Jag slås av den tanken titt som tätt och jag har svårt att hantera tanken genom att bara tänka. Jag kände därför att jag ville formulera ner mina tankar i ord en sväng. Som sagt så slås jag av tanken på att jag faktiskt väntar barn emellanåt, och slaget är rätt så kraftigt. Jag har fantiserat om att få vara gravid så otroligt länge, längre tid än vi försökt att bli föräldrar då det långt innan dess var en önskan jag hade. Min biologiska klocka, eller vad man ska kalla det, började ticka ungefär ett år efter att jag hade träffat min man. Det var egentligen ingenting särskilt som utlöste det mer än att alla bitar verkade ha fallit på plats. Vi läste på universitetet båda två och var just då inne i vår praktikperiod vilket innebar att jag för första gången i mitt liv gick varje dag till ett arbete. Jag hade ju jobbat innan men bara extra och mycket kvällar och helger. Jag njöt av min ungdom lite extra innan studierna drog igång. Nu var jag 22 år gammal (jätteung och naiv och allt det där, jag vet. Men jag kände mig redo!), bodde för första gången tillsammans med en man jag älskade och jag hade fått smaka på hur livet efter studierna skulle bli. Jag antar att vuxenlivet var det som kickade igång mina modersinstinkter. Så där satt jag. 22 år gammal. På bussen mellan jobb och praktikplats. Inte alls redo för att bli förälder, varken socialt eller ekonomiskt. Men med en längtan i kroppen som var så stark att det gjorde ont! Jag minns hur jag förklarade för min man, som absolut inte hade samma känslor, hur det kändes. Jag minns hur jag satt på bussen med min smartphone och googlade på varenda sida om hur man skaffar barn, vad som händer när man är gravid och hur man tog hand om ett nyfött barn. Min man skämtade om hur jag inte skulle ha kvar någonting att läsa när vi väl skulle ha barn men det var mitt sätt att hantera den obeskrivliga längtan jag kände i min kropp. Att läsa på. Att förbereda mig. Att drömma. Att fantisera om hur underbart det skulle bli den dagen. Detta var vårterminen 2014.
Det skulle dröja till september 2015 innan jag lyckades övertala min man att det nog var dags att ta ut min spiral. Och ja, det var så hemskt som det låter. Det var i princip under ett bråk där jag halvt i ilska och halvt i frustration kopplat till min egen krävande längtan utropade att han skulle bli världens bästa förälder men att han ändå aldrig skulle få bli förälder eftersom han aldrig ville försöka. Han halvt skrek tillbaka att jag "väl fick ta ut spiralhelvetet då!". När jag väl hade tagit ut sen så vägrade han ligga med mig på en vecka, då han ändå inte kände sig redo. Komiskt nu i efterhand. Veckan därpå åkte vi på semester till Grekland och det släppte lite. Vi hade en underbar vecka ihop och jag minns som om det vore igår hur jag låg där på hotellrummet och klappade på min mage i hopp om att där nu skulle gro ett litet liv. Äntligen! Tänkte jag! Äntligen skulle jag få bli mamma! Jag visste ju att det inte var alltid det gick på första försöket, men man har ju ändå läst om de där personerna som blir gravida ens innan första mensen? Det kunde väl ändå få bli jag! Nu vet vi ju alla att det inte var jag. Det blev ingen Greklandsproducerad bebis hösten 2015. Det blev ingen bebis alls. Inte under väldigt lång tid. Ja, tiden därefter känner vi ju alla till. En tid som växlade mellan hopp och förtvivlan. Läkarbesök, ultraljudsundersökningsr och hormonpiller följ av ytterligare hopp och ännu mer besvikelse. Besvikelsen övergick tillslut i ren och skär sorg. Det jag längtat efter sååå länge och drömt om så mycket, hände ju aldrig. Och jag gjorde det jag alltid gjort när känslorna i verkligheten blir för svåra för mig att hantera, jag flydde. Flydde till fakta och till fantasin och kopplade ihop dessa världar på ett underbart och masociatiskt sätt. Läste på igen, om allt gällande graviditet. Jag drömde igen, om allt som hörde graviditet och föräldraskap till. Så pass intevsivt blev drömmandet att det slog bakslag. Jag började tro på att det kanske aldrig skulle ske. Det var inget jag sa högt, för jag hoppades ju. Ja, rent teoretiskt så skulle det ju gå med IVF. Men jag slutade ändå tro, för det kändes så oerhört avlägset. Men drömmarna fanns ändå.
Men så kom den där underbara dagen. 16 september 2017. En lördag fyra dagar innan vi skulle ner till sahlgrenska för att påbörja processen som heter IVF. Jag var redo. Jag var så otroligt redo för nästa steg. Men mensen var sen. Jag, som fått lära mig att min kropp inte är att lita på alls, blev förkrossad. Varför skulle den till styrelsen strula just nu? Men jag hade varit på ultraljud. Jag hade sett en äggblåsa. Och den borde ha lossat. Men jag räknade dagarna och tillslut så började ett litet hopp att spira som jag snabbt kvävde med min rädsla igen. Jag vågade inte hoppas. Så många gånger hade jag klättrat upp på hoppets stege och så många gånger hade jag puttats ner igen. Och för varje fall så hade hålet under stegen blivit lite större och risken för att rasa ner i ett jävligt stort hål var redan alldeles för stor. Jag orkade inte med en smäll till. Men mensen var sen. Och vare sig jag ville det eller inte så skulle jag behöva ta ett test. Det är ju vad de skulle ha sagt till mig på kliniken när vi väl kom dit. Så på lördag morgon den 16 september så vaknar jag tidigt och är kissnödig så in i... Jag ligger kvar och vill inte gå upp. Vill inte testa. Vill inte se det där negativa resultatet igen. Vill inte ramla mer. Men jag vet att jag måste. Jag kissar i min lilla kopp. Jag stoppar ner stickan i plast. Jag ser hur ett streck uppenbarar sig. Jag ser hur det andra strecket kommer upp. Två streck. Jag vet ju vad det betyder. Det är ju det där andra strecket som jag letat efter så många gånger. Men jag får en blackout. Jag måste ha missuppfattat testen. Det ska inte vara två streck. Det borde vara så att testet ska dansa eller något för att vara positivt? Ungefär så kändes det. Jag tog ytterligare ett test med digitalt visare. Och nog stod där gravid i rutan alltid. De orden. De orden som jag kämpat för så otroligt länge. Se orden som förnekats mig så länge. Nu stod de där. Och jag var helt övertygad om att något måste ha blivit fel. Och tanken har slagit mig så många gångar senare också. Vilket egentligen var poängen med hela detta långa inlägg som blev avsevärt mycket längre än jag hade tänkt.
Jag är nu i vecka 16. Min mage har börjat växa. Jag har sett liv på ultraljud vid två tillfällen varav det senare faktiskt såg ut som ett litet barn. Jag har fått det bevisat att något växer inom mig. Att jag är i mål. Men ändå känns det som om jag är kvar i drömmarnas värld. När vi pratar Barnvagnar så känns det som om jag fortfarande hittar på. Men ibland slås jag av tanken att jag faktiskt är gravid. Jag får faktiskt lov att bära ett barn och skapa ett liv. Jag behöver inte drömma om en växande mage eller sparkar från ett foster. Jag behöver inte drömma om att inhandla bebiskläder eller barnvagn. För inom ett par månader är jag där. Inom ett par månader får jag lov. Det är en tidsfråga, endast. Och om ungefär ett halvår kommer jag att få föda mitt barn. Mitt barn på riktigt. Och när jag slås av den tanken så blir jag riktigt överrumplad. Jag känner mig så lyckligt lottad och så otroligt tacksam. Att äntligen få vara i mål.
Så från våren 2014 till vintern 2017. Då 22 nu 26. Fortfarande inte särskilt gammal, men med avsevärt mycket mer erfarenhet av livet. Men jag kan ändå säga idag att en dröm har gått i uppfyllelse. Och jag ser enormt mycket fram emot framtiden! ❤️