Kan otålighet göra så att förlossningen inte startar?
Och allt jag vill. Allt jag önskar och allt jag verkligen vill är att det ska dra igång. Jag vill bara känna smärta. Vill behöva sätta mig på min pilatesboll, vagga runt i lägenheten, väcka mannen och säga att det är på gång. Jag vill säga till honom att inte åka till jobbet imrogon. Vill skicka ett meddelande till min mamma och berätta att det äntligen är på gång. Jag vill så gärna bara att det ska hända något! Och nej, det här är inte gnäll. Men dagarna går så jävla långsamt. Det där jag sa för fyra veckor sedan, om att hitta på något varje dag och göra varje dag betydelsefull? Det är rent bs nu. Nu handlar det om att överleva varje dag. Att få tiden att gå varje dag. För vad fan ska jag göra!? Jag är en flodhäst som knappt kommer upp ur soffan. Det är nästan 30 grader varmt, ingen annan är hemma på dagarna så jag vaggar runt här själv och pratar med katten. Visst bakar jag emellanåt, lagar lite mat och fryser in, försöker städa men orkar typ INGENTING, jag sätter mig i solen och käkar jordgubbar eller melon och dricker saft. Läser i min bok som håller på att ta slut och inte verkar det som om de nya hinner komma på posten innan helgen. Målsättningen med dagen är att äta frukost så sent som möjligt så att dagen blir så kort som möjligt! Låter det inte deppigt? Och det är inte allt. Sedan kommer mannen hem från jobbet: yes! Äntligen vuxet sällskap! Jag får ta del av lite jobbsnack och njuter av att få använda hjärnan lite. Får höra att hans kollega, beräknad 8 dagar efter oss, fick en son igår... Yey.... Nåja, kul för henne, försöker jag tänka. Han är trött och får mat och dryck serverad. Äntligen kan jag göra något! Vi tittar på tv, kvällen går och helt plötsligt är det läggdags för honom. Och vad händer då? Jo, eftersom jag inte kan sova så hamnar jag i soffan och lägger patiens på telefonen!? Och jag bara önskar såååååå mycket att den där förbannade jävla förlossningen kan sätta igång snart!!!
Och vilka tankar börjar röra i huvudet då? Kan man önska efter en förlossning sååå mycket att den inte startar? Är det jag som gör det? Genom att bara gå och tänka på det hela tiden? Jag har egentligen rätt svårt att tro det, men oavsett börjar det bli sjukt tröttsamt.
Imorgon är det som sagt en vecka sedan bf. Bf+7. Bebis har då drygt en vecka på sig att själv komma på hur man startar förlossningen annars blir det vräkning. Jag önskar för allt i världen att vi slipper igångsättning men jag är just nu oerhört tacksam för att vi bor just här i landet där man sätts igång på dag 42+0. Meen jag hoppas verkligen att det händer något snart. Och jag försöker verkligen att hålla modet uppe. För det är fortfarande så att de allra flestas förlossning startar innan 42+0 och för varje dag som går så ökar sannolikheten. Men det är så jobbigt att inte veta. Att inte veta om det blir imrogon eller om en vecka? Att vänta på något, vara förberedd på det uti fingerspetsarna, men inte veta när det gäller! Det blir utmattade! Men jag tappar inte modet. Jag hade verkligen hoppats att det skulle sätta igång denna vecka, men börjar förlora hoppet på just det. Jag hade verkligen hoppats att vi fick slippa besöket hos bm på tisdag, men börjar försöka jobba med tanken på att det kanske inte blir så. Att jag kanske får ta och pallra mig dit i alla fall. Det är inte kört ännu, men det känns ändå troligt.. Så vad gör man för att hålla modet uppe? Vad gör man för att hålla gnistan vid liv? Glass??