Bf +4

Ingen bebis har beslutat sig för att dyka upp ännu och i perioder känns det som att jag är den enda i hela världen som behöver passera datum för beräknad födsel.. Jag vet ju självklart att så inte är fallet, men självkritisk och ärrad som man är efter år av en kropp som svikit en om och om igen så tär det på självkänslan och psyket när dagarna går och ingenting sätter igång. Precis som tidigare börjar man överanalysera allting och dra slutsatser som inte är snälla. Jag har väldigt lite sammandragningar och förvärkar. I princip ingenting och så har det varit under hela graviditeten. Självklart tolkar min skadade hjärna detta som att min kropp tydligen inte klarar av att lista ut hur man ska föda ett barn heller, lika lite som den förstod hur man skulle skapa ett barn.

Och nej. Det kommer inte skada mig att gå över tiden mer. Det kommer inte göra mig till en sämre förälder om det skulle bli så att vi behöver bli igångsatta om drygt en och en halv vecka, om det nu skulle gå så långt. Men det skulle vara väldigt skönt att för en gångs skull få känna att min kropp fixar detta själv. Att den inte är helt och hållet värdelös gällande att skaffa barn.

Och självklart vet jag att det är helt normalt att passera datum för beräknad födsel. Jag vet att  det är vanligare att passera bf än att föda på eller innan bf, speciellt som förstföderska. Men jag är inte normal och jag har under de år som passerat tyvärr tappat förtroendet för min kropp. Jag läser överallt att "de allra flesta föder innan vecka 42+0", på precis samma sätt som jag för snart tre år sedan läste "de allra flesta friska par lyckas bli gravida inom ett år". Så nej, jag litar inte längre på att jag tillhör de allra flesta.

Men detta är ju inte att jämföra. I den ofrivilliga barnlösheten träsk så ser du aldrig änden på tunneln fören den är där. Du vet aldrig när kampen tar slut och den kantas hela tiden av hopp, förtvivlan och oro. Även när du lyckas har du svårt att glädjas fullt ut, för du vet aldrig när glädjen och lyckan kan tas ifrån dig. Detta är inte samma. Jag kan aldrig påstå att detta är samma och därför borde jag verkligen försöka lära mig att tänka om. Otålighet nu är en puss i havet. Även om vi behöver bli igångsatta så har vi ett datum. Den 2/6 blir vi igångsatta om inget har dragit igång innan dess. Det innebär, om vi har otur att vi har en bebis allra senast 5/6 om jag gissar. Och detta är absolut allra senast! Den 5/6 är om exakt två veckor. Med andra ord är jag mamma om absolut  senast två veckor. Och detta är ingenting man någonsin fick som barnlös, ett absolut senast datum. Man fick aldrig någon försäkran om att det någonsin skulle gå över. Aldrig något löfte och aldrig någon garanti. Där var det hoppet som fick hålla en flytande.

Så nej, jag tänker inte gnälla. Jag tänker försöka hålla modet uppe och komma ihåg att jag snart är i mål. Att jag oavsett snart har min bebis här och att det är det enda som betyder något. Att jag har löften och garantier. Men jag kommer att fortsätta hoppas. Varje dag ska jag hoppas är den sista dagen innan vi får ses. Varje dag ska jag försöka känna pirret i magen istället för ångesten. Se med glädje och hopp på det som är framför mig. För snart... Snart är bebis här! 

Kommentera här: