Vi har gått in i vecka 31 och jag ligger här och känner mig lite ambivalent. Igår var en lite stånkig dag. Vi spenderade 6 timmar totalt stillasittande i en bil för att köpa en systemkamera långt härifrån. Vi stannade och käkade lunch på ett mysigt ställe och tog då en promenader på ca 30 minuter. Allt som allt resulterade detta i ont, ont, ont och jag var nog kanske lite ovanligt gnällig och negativ igår kväll. Och faktum är att jag börjar bli lite trött på att ha ont hela tiden. Jag börjar känna mig stor och otymplig och jag börjar längta tills bebis är här. Men samtidigt så biter en sorg i mig. Graviditeten börjar faktiskt närma sig sitt slut och jag kommer sakna det. Jag älskar att känna mig vacker och rund. Älskar att känna min bebis rörelser i magen. Älskar att se mig själv gravid. Gårdagens magbild fick mig faktiskt nästan liten sentimental. För första gången på så länge så känner jag att min kropp är så vacker. Mina lår med celluliter, min mage med bristningar. Jag känner mig så fin och jag längtar inte tills att jag inte känner så längre. Jag vill egentligen inte gå tillbaka till mitt vanliga jag heller och det känns lite som en sorg att jag snart inte kommer vara gravid längre. Och att jag faktiskt inte vet när eller ens om jag någonsin kommer att få lov att vara det igen. Jag hoppas ju innerligt att jag kommer få det och att jag tills dess kommer att vara så lycklig med det barn jag bär nu. Men jag kommer, trots krämpor och smärta, ändå att sakna graviditetens glow!