Den senaste veckan har det slagit mig. Jag ska bli mamma. Flera gånger om dagen påmins jag om hur kort tid det är kvar i relation till tiden vi har längtat. I arbetsplaberingen på jobbet så dyker datum redan upp som är samma datum som när jag går hem. Mina kollegor börjar indikera att jag "får hålla bebisen inne om jag ska kunna vara med på den aktiviteten i mars". Min vikarie börjar 1 februari och jag ska då introducera henne i att ta över mitt arbete. När det är gjort så ska jag arbeta som en resurs tills det är dags att gå hem. Jag ska snart till barnmorskan igen och då ska vi kika på alla förberedande kurser vi ska boka in oss på under våren. Det känns som jättemycket, men jag antar att det inte är det.
Just nu väntar man på nästa lön och inser att det därefter vara är tre löner kvar innan jag går hem.
Jag läser hur fort lillan växer i appen och inser att hon nästa vecka skulle ha en chans att överleva utan mig. Jag slås av hur fort det börjat gå, samtidigt som det känns som en evighet.
Jag inser, nästan och ibland, att jag och min man snart kommer att bli föräldrar till ett litet barn. Ett barn vi kämpat för och önskat så länge. Om ynka fyra och en halv månad så kommer hon.
Ja, den som sa att nedförsbacken börjar efter halvvägs skojade verkligen inte. Och jag ser fram emot varenda meter av nedförsbacken tills vi går i mål!