Nu börjar problemet med att skriva 2018 istället för 2017. Nyåret är inskålat med alkoholfritt bubbel och 12 slaget spenderades i ett spabad tillsammans med goda vänner. Jag kände mig trött hela kvällen, så även om kvällen inte blev misslyckad så fick jag nog inte ut så mycket av den ändå. Imorgon är det dags att gå tillbaka till arbetet igen efter en dryg veckas ledighet. Även om det känns tungt så blev jag av min man påmind idag om att jag inte ska gnälla. "du har ju faktiskt bara fyra månader kvar att jobba, innan du går hem jättelänge!". Ja, jisses tänker jag. Fyra månader känns som både en evighet och ingenting. Jag misstänker att tiden kommer passera både fort och långsamt och jag får direkt en liten inre stress kring allt som måste fixas innan ljlltjejen kommer. Försöker sedan att lugna mig. Tänk vad mycket vi fått köpt och ordnat i mellandagarna? Vi har ju fyra månader på oss! Rädslan och stressen ligger nog främst i att glömma något. Jag vet ju inte riktigt vad det är som behövs och jag är lite rädd för att både köpa för myclet och för lite. Bara vad man ska ha för täcke i en babykorg? Eller vad man har för ytterkläder på en bebis i maj? Eller behöver man verkligen en bröstpump när bebisen föds? Försöker lugna mig med att massor går att skicka iväg mannen att köpa väldigt fort de första två veckorna. Vi kommer få massor av saker och vi kommer få ärva massor. Och längre fram kommer vi också få massor med tips att tänka på som vi kan välja att lyssna på eller ej. Men ja... Lite stressad känner jag mig allt. Men mest känns det kul! Strukturerade jag sitter och funderar på en checklista för allt som ska göras, köpas och fixas. Boka tider för föräldrakurser, fixa sängen, sy ett babynest.... Ja allt sånt. Bara för att veta vad som ska göras och vad som saknas. Och veta vad jag får lov att göra! Kanske inte behöver nämnas något extra att jag gillar att planera?
Men sedan är det lite blandade känslor. Halva tiden har gått vilket innebär att det bara är halva tiden kvar. Sedan är jag inte gravid längre. Och jag gillar verkligen att vara gravid. Jag misstänker att jag kommer hinna tröttna på det rätt rejält innan det är färdigt, men just känslan av att det kanske inte är självklart att bli det igen? Jag har absolut inte gett upp hoppet om ett syskon utan tänker att vi kommer att ha gott om tid att försöka få till ett sådant också i framtiden, men nog satt det långt inne redan denna gång att få till det på naturlig väg? Sju försök tog det oss, trots ägglossning varje månad. Jag vet inte hur spermiernas mängd påverkas över tid men det är klart att man är lite rädd för att påverkan skall vara alltför negativ. Det får väl bli ett senare problem, men poängen är att det likväl skulle kunna vara mina fyra sista månader som gravid, någonsin. Och jag vill suga ut så mycket som möjligt av det! ❤️
Men nu ska jag njuta av årets första dag och sista dagen innan verkligheten drar igång igen!