Välkommen februari
För ett år sedan, i början av februari hade jag precis tagit min första dos med Letrozol. Jag gick igenom kontrastundersökningen av äggledarna och jag minns fortfarande smärtan. Känslan när jag låg med huvudet på skrivbordet inne på kontoret och inte visste hur jag skulle ta mig därifrån på grund av smärtan. Känslan av när kontrastvätskan rann ut. Jag minns mina ord. "än har jag inte ens fått dig och ändå går jag igenom helvetet för dig". Orden var riktade till mitt ännu inte producerade barn. Det var den 3 februari 2017. Jag minns min första behandling så otroligt väl. Resterande är inte alls lika tydliga men det första försöket var så nytt och fyllt av hopp. Jag trodde att det var nu allt skulle funka. Och jag minns nervositeten. Jag minns lyckan när jag förstod att ett ägg hade växt. Att jag skulle ägglossa. Jag kommer ihåg glädjen. Men jag kommer också ihåg sorgen. För vid denna tiden blev mannen sjuk. Jättesjuk. Sådär förkyld bara en man kan bli. Det blev inte mycket åka av kan jag lova. Dock fick vi till det någon gång. Jag tvivlar på att det skulle ha hjälpt, men det är klart man blev besviken. Ja, jag minns det så väl. Ett år har passerat sedan dess och även om det känns som nyss så känns det också som en livstid.
Nu sitter jag här med mitt barn i min mage. Jag känner henne sparka och det lugnar mig. Hon har ändrat ställning och skrämde mig rejält igår och imorse när jag inte kände någonting. Nu känner jag hennes rörelser djupt inne i min kropp. I centret känns det som, där jag både kan och inte kan känna henne. Hon lyssnar på mitt hjärta från insidan och inser inte att mitt hjärta brister utan henne. Att hon redan har kommit att bli mitt allt. Att jag älskar henne trots att jag aldrig har sett henne. Men hon finns där. I mig. Och det är klart man reflekterar. Idag är det den 1 februari och jag ser fram emot februari. Jag ser fram emot att varje dag, varje vecka och varje månad för mig närmare henne. Februari har kommit och är egentligen bara en transportsträcka. Det jag verkligen ser fram emot ligger längre fram i tiden. Februari är bara ett rimligt och överkomligt hinder bestående av 28 dagar som ska passera. När februari har passerat går vi in i vecka 30 som känns som nästa milstolpe. Det är då nedräkningen börjar på riktigt.
Så jag sitter här. Jag tar en sekund och känner mig tacksam och glad. Att året har passerat och att jag snart har nått mål. Det mörka år som har nått sitt slut. Det ljusa liv som tagit sin början. Lycka! ❤️ 