Tänk att jag ska bli morsa!
Det är världens märkligaste sak som jag verkligen inte verkar kunna få in i mitt förstånd. Det känns så surrealistiskt och konstigt. Så overkligt och stort. Att vi snart har en liten familjemedlem till att ta hand om. Att vi ska ta hand om detta lilla barn. Denna lilla person. För alltid.
Inatt drömde jag om mitt barn. Jag, min lilla tjej och några andra skulle åka med tåg till Stockholm på semester. Jag visste inte vad jag skulle packa till att börja med. Vad skulle jag behöva för att kunna ta hand om mitt lilla barn. På väg till tåget så körde någon annan barnvagnen och vi kom ifrån varandra och kom på olika tåg, eller om de var kvar på perrongen. Jag minns paniken i mitt mammahjärta. Hur tåget fick vända så jag fick komma tillbaka till mitt barn. Hur jag lyfte upp henne och lovade henne att jag aldrig skulle lämna henne igen. Jag tänkte på det imorse när jag hade vaknat. I verkligheten hade jag aldrig tillåtit mig att bli separerad från henne. Jag hade aldrig gått på ett tåg om jag inte visste var hon var. Och jag hade visst vetat vad jag skulle packa. Så drömmen var aningen surrealistisk, men känslorna var äkta. Kanske är detta mitt sinnes sätt att bearbeta just det faktum att jag snart ska bli mamma. Att vi ska bli föräldrar. Att jag måste ta ansvar och att jag kommer att älska detta barn så mycket.
Så spinner tankarna vidare. Hur livet kommer att förändras. Jag kommer alltid ha detta lilla barn med mig. Jag kommer få anpassa mitt liv efter denna lilla individ. Och jag kommer inte vilja ha det på något annat sätt. Jag kommer att älska det. Alltid. För evigt.