Fortsatt sjukstuga och förlossningspoddar

Ja, jag ligger fortfarande sjuk och sjukdom betyder vila. Vila betyder ibland sova men man kan inte sova hela dagen. Vad gör man då? Jo, man gör det som ligger närmast till hands, man lyssnar på förlossningspoddar. Jag märker nämligen att tankarna kring förlossning upptar mitt sinne mer och mer. Jag inser att det närmar sig, även om det med största sannolikhet är många veckor kvar. Men veckorna kan gå fort och ärligt talat så kommer de sista 10-14 veckorna att gå extra fort tror jag. Det är tiden då vi ska förbereda allt på riktigt, vi ska boa, renovera, göra i ordning rummet, tvätta etc etc. Det börjar också närma sig vår vilket brukar göra att tiden går lite fortare. Man vill ju liksom hinna njuta av våren också! Så ja, jag räknar inte med att det bara ska swisha förbi, men jag räknar ändå med att tiden kommer att passera och vi har mycket att förbereda innan bebisen kommer! Så vad gör man inte, när man har en tråkig jävla sjukvecka i februari? Man förbereder sig!

Mycket av min förberedelse inför att föda barn är mental och jag försöker att hålla mig till en tydlig strategi. Jag lyssnar på och läser alla möjliga förlossningsberättelser och fakta om förlossningar. Jag hoppas kunna få så mycket kunskap som möjligt av vad som kan vänta oss. Jag agerar mycket bättre om jag känner att jag förstår vad som händer så min tanke är att ha bra kunskap om vad som kan hända. Mitt andra knep är att inte försöka förvänta mig någonting. Kanske låter konstigt tillsammans med att man försöker förbereda sig för allt, men jag har faktiskt ingen aning om vad det innebär att föda barn och jag vill därför inte ha en vision eller bild av hur jag tror att det kommer att bli. Det jag vet är att det kommer göra fruktansvärt ont, men eftersom jag inte har upplevt smärtan ännu så kan jag inte måla en bild av hur den kommer att te sig. Hur ska man kunna förbereda sig för en smärta som man inte känner till? Så jag försöker att vara blank. För jag vill inte heller förbereda mig på det värsta och bli rädd och orolig. Jag ser faktiskt naivt nog fram emot detta och vill någonstans fortsätta att göra det.
Och då tänker jag mer på en tydlig målbild och en metall inställning. Vad behöver jag tänka på när smärtan blivit olidlig? Min bebis! Hur vsrje smärtsam värk för mig närmare henne. Hur allt jag för är för hennes skull.

Ja, allt detta kanske jag ödmjukt får ta tillbaka sedan.. Men det känns bra hittills! 

Kommentera här: