Allt eftersom veckorna har passerat så har dina rörelser blivit starkare. Jag vaknar nu varje morgon av att du vaknar och sträcker på dig. Du försöker hitta en bekväm ställning att ligga i, tränar dina små armar och ben eller försöker helt enkelt bara röra på dig. Varje dag känner jag dig. Ibland inte på lång tid. Och ibland mycket ofta. Ibland ligger jag på sidan och gör något annat när du helt plötsligt gör dig påmind genom att trycka dig mot min sida och min arm som ligger tvärs över magen. Jag vänjer mig aldrig och vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid din närvaro i min kropp. Varje gång, vid varje rörelse, förvånas och förundras jag av att jag får lov att känna dig så tydligt. Att jag får lov att knyta det band som vi nu håller på att knyta. Att jag får lov att bära dig i min kropp, skapa dig och hålla dig trygg.
Jag har ännu inte träffat dig, men ändå älskar jag dig redan mer än livet självt. Jag älskar dig så det gör ont i mig och jag längtar dig för jag har tidigsre saknat dig så. Du, din lilla individ, har förändrat hela min värld och tillvaro. Du har förändrat mig.
Kommentera här: