Längtan till plus

Ja, det känns märkligt. Konstigt och surrealistiskt. Jag ska bli mamma och min man ska bli pappa. Om ynka 14-16 veckor så kommer vi att ha en liten bebis hos oss att ta hand om. En liten bebis som håller oss vakna på nätterna och som vi kommer göra allt för att trösta och älska. Ett litet barn som nu ligger tryggt och säkert och sparkar på min urinblåsa. Hon tränar sig på verkliga livet. På att få leva. 14 veckor känns fortfarande som lång tid, men ska man titta på det på riktigt så är det inte så lång tid. Särskilt inte efter att ha kämpat i två år.

Under två år har vi kämpat för möjligheten att få bära ett barn. Tårar och förtvivlan varvat med hopp och skratt. Tabletter och ultraljud varvat med påtvingat och schemalagt sex. Ångest och begär i en märklig obalans. Målet var alltid diffust och tydligt. Att bli gravid. Och nu är jag det. Jag går snart in i tredje trimestern och inser oftare och oftare att vi snart är i mål. Vi behöver inte kämpa längre, utan endast vänta. Invänta vårt älskade lilla barn som kommer att komma snart. Även om 14 veckor är 14 veckor så är det bara tid. Den tuffaste tiden är förbi och den bästa tiden ligger framför oss. Vi behöver ju bara vänta nu. Och veckorna, månaderna och dagarna kommer att passera, det vet vi helt säkert. Och vi kommer att få ett barn. Snart. Inom kort. Och varje dag och varje vecka för oss närmare det. Henne. Vår dotter. Vårt barn. Älskade barn. Så efterlängtad och så älskad.