Längtan till plus

Detta är min överkropp idag. Jag är gravid i vecka 35+2. Jag har mindre än fem veckor kvar till beräknad förlossning. Mindre än två veckor kvar att jobba. När jag träffat människor idag så har jag fått höra "nu kan det inte vara långt kvar!", "det börjar närma sig nu" och "nu har din mage börjat sjunka". Jag sitter just nu, i skrivande stund, på mitt kontor och tar en paus i arbetet. Jag sträcker på överkroppen för att försöka skapa lite mer utrymme för mitt lilla barn som ligger och försöker sträcka ut sig uppåt, vilket ger en lätt irriterande känsla mot revbenen. Jag får frågor om förlossningen, som börjar närma sig. Har folk omkring mig som är intresserade av min mage och mina tankar och funderingar. Jag känner mig trött och orörlig. Gick en promenad idag och ångrade mig grovt halvvägs. Jag längtar men njuter också av det som är kvar.

Och det som är gemensamt med allt detta är att jag knappt kan fatta att det är jag som får göra detta. Jag får lov att vara gravid och bära ett barn. Jag får vara föremål för andras frågor och beundran och jag får gå och förbereda mig för en förlossning och ett föräldraskap. Jag. Lilla, lilla jag får vara med om detta stora. Jag ser magen på bilden. Jag ser ju att det är min tröja, min lägenhet. Jag tog fotot. Vet att det är jag, men kan knappt tro det. Snart är denna resa slut. Snart påbörjas en ny resa. Och jag kan fan inte tro det! ❤️