1 april
Just nu ligger jag på en uppblåsbar madrass i bästa vännernas vardagsrum,efter gårdagens påskfirande. Alla är tydligen väldigt trötta och jag är den enda som är vaken. Och börjar bli redigt hungrig!
För att fördriva tiden började jag skriva lite på mitt förlossningsbrev. Jag vill hålla det så kort och koncist som möjligt men ändå fylla det med så bra information som möjligt. Och inte med info som "jag är rädd för att spricka". Vem fan är inte rädd för att spricka? Ingen vill ju spricka och barnmorskorna jobbar ju aktivt med att förhindra det. Tror inte de skulle arbeta mer för det för att jag skriver att jag är rädd för det. Försöker istället komma på saker som är utifrån mig och mannen, och som vi kan behöva stöd i. Eller saker rörande bemötande som kan variera mellan olika människor. Eller smärtlindring. Det finns ju massa med bra mallar på nätet som ger tips på vad som kan skrivas och jag försöker utgå från det. Men det är samtidigt svårt. Hur ska jag kunna veta hur jag vill ha min smärtlindring när jag inte vet hur det kommer kännas? Jag vet ju knappt hur jag vill bli bemött, när jag har sååå ont.. Men det känns ändå bra att få ner tankarna på pränt. Då har jag också tänkt igenom det innan och i alla fall försökt att ta ställning. Men brevet får vara ett levande dokument som får arbetas med över tid. Så när vi börjar närma oss så kan vi färdigställa det så gott som det går.
Men det känns så märkligt att vi börjar närma oss. Att det verkligen börjar bli på riktigt. Att vi ska få ett litet barn! Ett litet liv! ❤️