Vul bokat!
Igår kväll fick vi återkoppling från gynekologen! Vul är bokat till 2/10 tidigt på morgonen. Då ska vi se om det lilla hjärtat klampar på där inne. Jag blev helt plötsligt så nervös.
Jag har beslutat mig för att ha en positiv inställning. Så länge jag inte börjar blöda så borde det ju vara ett gott tecken? Eller hur? Det finns ju de som inte gör något ultraljud fören i vecka 18, vid RUL, och det går så bra. De tar för givet att liten lever så länge de inte blöder. Jag blöder inte det minsta vilket glädjer mig så!
Ändå finns en naggande rädsla. Och den är väl naturlig. Tänk om det lilla hjärtat inte tickar. Tänk om det lilla livet har avslutats. Risken finns ju, det vet jag. Och jag försöker vara medveten om den risken samtidigt som jag njuter för fulla muggar av att veta att jag är gravid.
Jag mår väldigt diffust. Emellanåt känner jag illamående. Mest huvudvärk och trötthet är återkommande och rätt som det är känner jag en molande känsla i livmodern som påminner mig om att något kanske växer. Jag har även återkommande halsbränna och ömma bröst. I övrigt mår jag bra, vilket gör att man såklart blir rädd. Jag vet att många säger att man ska vara tacksam för att man mår bra och så klart är det så. Men symtomen är det enda som på något sätt bekräftar att detta inte är en tokig vanföreställning jag själv har skapat mig. Att detta händer och är på riktigt. Så jag skulle gärna vilja känna något mer distinkt. Något som inte kan tolkas som inbillning.
Men men, två veckor är ju hanterbart. Jag fixar det! Två veckor i relation till två år är ingenting. Och om två veckor får vi förhoppningsvis se vår lilla prick för första gången, med ett hjärta som bankar för glatta livet! ❤️