Vecka 7
Idag går jag in i vecka 7. Eller vi. Jag, mannen och bebis! ❤️ det är en hel vecka sedan vi stod med testet i näven och fick en total chock. Nu har det börjat sjunka in. Jag vet att vi är långt ifrån framme. Det kan fortfarande gå åt skogen, men jag väljer att faktiskt inte gå och vars rädd för det. Jag väntar barn och inte missfall som så många säger! ❤️
Jag har mått ganska illa senaste dagarna men ändå är jag tacksam och glad. Spyorna är ju liksom ett tecken på att det funkar. Att hormonerna blir högre och att det växer. Tog även ett till test idag. Jag har inte känt mig så orolig men jag kände ändå att jag vill se strecken igen, så att det verkligen är sant, och jag ville se så att de inte bleknat. Jag gick ett riktigt starkt och tydligt teststreck som var starkare än kontrollstrecket. Teststrecket var också avsevärt mycket tydligare än förra veckans Teststreck vilket också gör mig lugnare. Det innebär att hcg nivåerna ökar i kroppen, vilket är bra!
Tanken på att jag ruvar på en liten person har börjat sjunka in och jag märker att jag mer och mer tar min an rollen som havande kvinna. Min man har fått sköta mycket här hemma eftersom jag inte mått så bra i veckan. Jag får lite dåligt samvete men känner å andra sidan att det inte går. Jag får ta igen det när jag börjar må lite bättre igen :)
Jag har börjar längta efter att få berätta för olika människor. Vissa har vi ju redan berättat för och vissa har vi kvar. Jag drömmer om hur vi ska berätta för min bror, min pappa och kollegorna på jobbet. Det finns så många människor att berätta detta underbara för!
Jag drömmer en hel del också. Inte otäcka mardrömmar som jag trodde att jag skulle ha. Utan underbara drömmar om mitt barn. Häromnatten drömde jag en så underbar dröm som har hängt kvar. Jag kommer bra ihåg fragment och mer känslor och bilder än ett helt sammanhang. Men jag har min bebis och jag ska amma den för, om inte första gången så en av de första gångerna. Allt är ljust och varmt och lyckligt och hela min kropp fylls av en så underbar och varm känsla när jag matar mitt barn på det sätt som min kropp var gjord för att göra. Den minnesbilder. De små läpparna och den lilla näsan. Hela känslan i kroppen. Den dröjer sig kvar. Ibland plockar jag fram den. Njuter lite till av den. Visualiserar den som vårt mål.
Jag vill så gärna att veckan som kommer ska passera fort så att vi kan åka och göra det där ultraljudet. Jag känner mig inte så rädd inför det, och det skrämmer mig lite. Jag förutsätter att det finns ett litet hjärta, det känns så i hela kroppen, men risken finns ju att det inte finns det. Ja, det skrämmer mig. Visst tänker jag på risken kring missfall. Att det kan ta slut. Men jag känner inte rädslan. Jag har så fullt upp med att njuta av min graviditet att jag glömmer och inte hinner. Det är säkert annorlunda för de som gått igenom det otänkbara tidigare. Då blir det ju mer verkligt. Samtidigt så är det väl ingen negativ grej att inte vara rädd.
Nåja, jag vill i alla fall att tiden för ultraljud ska komma snart! En vecka är ju ingenting egentligen och vi ska allt lyckas få denna veckan att passera snabbt! Sedan är det dags!!!