Så det kan gå
Imorse vaknade jag klockan 07.35. Klockan var ställd på 09.00 så jag försökte somna om. Det gick inte blåsan började trycka och jag visste att det var dags att gå upp. Men jag visste också vad det innebar. Jag måste testa. Jag kan inte skjuta upp det mera nu. Jag måste ta ett test. Men någonstans så ville jag inte. Jag vågade inte. Jag hade väckt mina förhoppningar och var återigen på platsen där jag inte ville vara. Rädd för besvikelsen. Men blåsan påminde mig om att det var dags. Och det gick inte att skuta upp mera. Och det skulle bli bra oavsett. Det intalade jag mig, som så många gånger förut.
Så jag gick upp. Kissade i min kopp. Kollade återigen efter så att mensen inte kommit. Inte en droppe. Inte en tillstymmelse till rött. Nä nä, tänkte jag. Jag har väl inget val då.
Jag doppar den billiga plaststickan i plastmuggen med gul vätska. Räknar halvhögt för mig och katten som gör mig sällskap. 1,2,3....20. Tar upp stickan och lägger den på badkarskanten. Det tar bara några sekunder innan jag tydligt ser det andra strecket. Jag springer in till mannen som sover. Visar honom stickan.
"jag vet inte vad det där betyder", säger han sömndrucket. Jag ber honom läsa på pappret. Han tittar på stickan och på pappret. Två streck betyder gravid. Han fattar det inte. Säger bara typ. Jaha. Blir tyst. Men jag ser att han är lika chockad som jag.
Jag springer återigen ut i badrummet. Jag skakar. Vårdslöst öppnar jag förpackningen till det digitala testet som legat i lådan i två år. Jag läser instruktionerna noga. Vill inte göra något fel. Doppar änden och väntar. Plötsligt ploppar texten upp. Stora bokstäver och siffror. GRAVID 2-3 veckor. Det är då det börjar sjunka in. Nej, det har det inte gjort ännu. Men det börjar skrapa på ytan. Jag är gravid, mina vänner!
skriven
Men ja!!!! Grattis!!! Så himla glad!!! Läst din blogg länge nu, så roligt!! Håller tummarna!!!