Nu börjar det bli lite jobbigt
Okej. Fredag och lunch. Mensen har ännu inte kommit. Jag vet att jag skrev det förut också och att jah tjatar men jag måste få utlopp. Det finns ingen tillstymmelse till indikation alls. Kommer inte mensen idag så innebär det att ägget lossade en hel vecka efter att det var 18 mm. Om vi då räknar med att det växer 2 mm per dygn så skulle det varit 32 mm i diameter. Till och med jag tycker att det är lite överdrivet.
Då finns det bara två möjligheter: ägget lossade aldrig. Hur vanligt är det? Att ett ägg som fortsatt växa aldrig lossar? Under mina sex tidigare försök med Letrozol har det aldrig hänt, men någon gång skulle ju vara den första då.
Alternativ två : jag kan faktiskt vara gravid. Jag vågar knappt tänka tanken. Jag har blivit så besviken så många gånger men jag inser att möjligheten faktiskt finna denna gång. Inte sagt dock att det är så.
Men möjlighetheten och det logiska i möjligheten ger mig hopp och hoppet väcker tankar och känslor. Jag har nyss haft lunch till jobbet. God matlåda vi åt igår kväll. Jag fick i mig några stackars champinjoner och några bitar zucchini. Illamåendet satt som ett lock. Jag är inte en matkräsen person och äter gärna och mycket. Detta är därför olikt mig.
Men det räcker inte. Jag litar inte på min kropp. Det är inte första gången mitt psyke har spelat mig ett spratt. Där jag mått illa och till och med kräkts för att jag trodde att jag var gravid. Men aldrig har jag varit sen på detta sättet. Inte sedan tiden innan letrozol. Men det är också en oro. För det var en lång tid som jag inte åt letrozol, innan jag fick min diagnos. En lång tid då jag varje månad trodde att jag var gravid trots att testet var negativt. För mensen kom ju aldrig. Jag googlade på sena positiva test och var helt förtvivlad. Jag vill inte hamna där igen.
Jag är glad att det är lördag imorgon. För då ska jag testa. Visar det negativt så är det negativt. Då ska vi iväg till sahlgrenska på onsdag och påbörja vår IVF. Har mensen inte kommit då får se starta den medicinskt vilket ändå är det jag vill.
Och är jag gravid. Om testet är positivt, mot all förmodan, så kommer jag bli så lycklig. Och jag kommer hoppas att vi fortfarande har IVF att landa tillbaka på om det inte skulle gå vägen.
Så vi får se. Men tiden går väldigt långsamt och jag har svårt att tänka på annat. Jag vet någonstans att allt avgörs imorgon.