Längtan till plus

Jag har nu pratat med rmc på sahlgrenska. De grattade oss och önskade oss lycka till. Remissen blir vilande så skulle det inte gå hela vägen så kan vi ringa så återupptar de remissen och vi slipper vänta ytterligare 8 månader. Det känns så bra. Som en liten sten som lättade från axeln. Jag vill ju vara glad och kunna njuta av detta utan att behöva vara mer rädd för missfall än vad jag redan är.

Rädslan för missfall finns där såklart. Man har läst om så många som gått igenom det att det är omöjligt att låta bli. Men jag tycker att jag fixar det förhållandevis bra. Jag tror verkligen på mig själv när jag säger att jag väntar ett barn och inte ett missfall och att jag kommer att bli förkrossad oavsett om jag varit glad eller rädd innan. Så jag väljer att vara glad. Glad i onödan må hända, men denna känslan av att vara gravid är så annorlunda för mig och så efterlängtad att jag faktiskt inte kan låta bli.

Jag mår sådär i övrigt. Har inte kräkts men har varit nära. Halsbränna från helvetet när jag ligger ner och som sagt ett ständigt närvarande illamående. Trött, men inte överdrivet. Inte mer än vanligt kanske jag ska säga. Brösten känns som dagen innan mens. Ömma och svullna men inte mer. Men det känns redan nu att jag kommer komma att behöva köpa en ny bh framöver som kan hålla bomberna i styr. Jag känner mig också öm i livmoder och ryggslut, något jag tolkar som växtvärk. Totalt sett :det känns att jag är gravid, och jag älskar det. Jag älskar att äntligen få må dåligt av denna orsak. Jag fixar det. Jag har mina seaband för att minska illamåendet något men i övrigt vill jag inte dämpa någonting. Jag odlar ett barn och jag vill vara närvarande varje minut. Känna allt. Uppleva allt. Än är det ju så tidigt så jag misstänker att det kommer att bli "värre". Let it come säger jag bara. Jag fixar det! ❤️ 

Vi har även berättat för vissa personer. Tidigt kan många tycka men beslutet kändes självklart. Det finns vissa i vår närhet som var så stöttande i IVF processen. Som kände till att vi skulle börja där på onsdag och som skulle frågas. Dessa personer är så noga utvalda från början och är även personer vars stöd vi kan komma att behöva, emotionellt och praktiskt, även om det inte skulle gå hela vägen. De allra flesta började gråta. Min mamma började rota fram gamla kartonger mer babykläder från när jag var liten. Hon började räkna på beräknad födsel och var nöjd över maj, inte mitt i semestern! Hennes reaktion var ovärderlig! Bästa vännen skrek och grät och blev så glad. De är också ttc och därför betyder det extra mycket. Vi är så nära, umgås väldigt mycket och är nästan som en familj. En liten bebis kommer därför påverka henne också. Idag pratade vi lite till och fick höra att hon inte kunde sluta tänka på det och att det kändes lika stort för henne som om det vore hon som var gravid. Jag är så lycklig att jag har henne i mitt liv! ❤️ 

Jag berättade även för min chef och en kollega som båda började gråta. Båda visste att vi skulle ner på onsdag därför kändes det nödvändigt att berätta varför vi inte ska dit :) även mannen har berättat för två kollegor. 

Besluten känns bra. Det känns som rätt beslut. Dock känns det fortfarande så läskigt. Jag har ju inte riktigt haft tid att smälta det själv ännu och hade jag haft möjligheten hade det nog varit skönt att få vänja sig vid tanken själv först. Men det blev svårt eftersom vi hade berättat om ivfen. Men jag ångrar inte det. Stödet vi har fått har varit ovärderligt och jag är glad. Får vi missfall kommer det räcka med ett sms och dessa kommer förstå och stötta. Så jag tror vi gjort rätt, för oss. 

Så nu sitter jag och väntar på mail från gyn. Jag vill boka in ett tidigt ultraljud så fort det går för att kontrollera och bekräfta. Så att det verkligen stämmer! Jag har så svårt att ta in det och verkligen tro på det. 

Jag brukar få svar under dagen från läkaren så jag hoppas att det kommer här under eftermiddagen!