Mannen
Jag och min man är mycket olika i hur vi hanterar barnlösheten. Jag pratar gärna, han inte så mycket. Jag ältar gärna, han inte så mycket. Jag mår dåligt högt, han väldigt för sig själv. Jag försöker hoppas, han låter bli. Han är född i Närke och jag brukar skämta om att negativiteten måste vara medfödd. Men samtidigt så är han inte negativ. Han skyddar sig själv och hanterar det på sitt sätt.
Men nu har även han börjat inse att mensen nog är lite sen ändå. Jag har försökt att inte säga något för att jag vet att han tycker det är jobbigt. Jag har ju också försökt att hålla nere mina förhoppningar.
Men igår så hände det något. I bilen på vägen hem från jobbet så frågade han "har du fått mensen ännu eller?". Nej, svarade jag bara och försökte ta bort min nervositet och oro genom att säga att den nog kommer snart. Under kvällen fortsatte mina frekventa toalettbesök och varje gång jag varit på toaletten så frågade han om mensen hade kommit ännu. Gång på gång svarade jag nej. Tillslut gick jag till honom och kände mig tvungen att förklara. Han är inte så bra på att hänga med på allt det där med ägglossning, två veckors väntan. Etc och vad som händer i den kvinnliga kroppen. När vi började försöka trodde han att jag kunde ta graviditetstest ett par dagar efter ägglossning bara. Men under tiden gång har jag fått förklara lite i taget. Nu fick jag förklara från början om min 18 mm äggblåsa som jag hade 25 augusti. Om hur jag inte tog något ägglossningstest så jag vet inte när det lossade men jag förklarade också att äggblåsan växer ca 2mm per dygn och lossar när den är runt 20-22 mm i diameter. Jag såg på honom hur han tänkte. Jag gick också igenom risken att ägget kanske bara inte lossat men att det kändes osannolikt. Jag gick igenom risken att ägget lossat mycket senare än jag trodde och jag gick igenom att tiden mellan ägglossning och mens alltid är samma. Han nickade och jag tror att han förstod.
När vi lagade mat tillsammans igår kväll fick jag för mig att skämta lite såsom vi gjorde i början när vi försökte. Mellan ägglossning och mens så drömde vi högt om att det låg en liten bebis i magen och väntade. Så rätt som det var så tittade jag på honom och sa "bebis?" med händerna på magen. Han uppfattade tyvärr inte mitt skämt utan tittade på mig med stora ögon och sa "va?!". Plötsligt kände jag mig taskig när jag sa att jag skämtade och intr visste, men att vi ju hoppades. Men hans reaktion var för mig ett bevis på att han i hemlighet och tysthet ocksp tillåtit sig själv att hoppas denna gången. Annars hade han bara skattat och sagt "nej".
Så imorse gick vi upp igen. Jag gick på toa och duschade som vanligt och efter ett tag så frågade han. "fått mens ännu?". Jag svarade återigen nej och såg hur han började fundera. Jag vill inte riktigt tillåta mig själv att hoppas och jag vet att inte heller han vill det, så jag sa att den säkert kommer idag och att jag ska testa imorgon bitti annars.
Men hittills har den inte kommit. Jag ska på toa strax igen och dubbelkolla. Så får vi se!