Ambivalent
Illamåendet är tillbaka och det med bravur. Gårdagskvällen var riktigt illa och jag fick i mig lite tekaka och blåbärssoppa. Kände mig nästan magsjuk när jag fick upp allt jag skulle få i mig dagen började lite bättre men har nu blivit värre igen. Det är första gången som jag på riktigt varit nära att kräkas på jobbet. Varit illamående tidigare men hulkningarna har ändå inte varit där. Nu har det stått mig upp i halsen och jag hoppas till gudarna att jag slipper. Kräkas hemma klarar jag, även om jag inte skulle säga att det är skitkul att typ inte orka någonting annat än att jobba och spy. Men då är jag hemma. Jag är sååå rädd att spy på jobbet.
Men jag är så ambivalent till illamåendet. Det är ju inte skitkul att må illa. Ingen kan någonsin anklagas för att tycka att det är skönt att spy och känna hur allt man äter vänder i magen. Samtidigt är det som jag skrev en annan dag. Illamåendet blir en försäkring. Ett lugnande tecken och en påminnelse. Det stämmer. Det är korrekt. Det är sant. Så fort det försvinner så får jag ju panik. Helt klart längtar jag tills dessa första 12 veckor är passerade så att illamåendet förhoppningsvis försvinner eller avtar i styrka och att risken för missfall minskar. Då kanske man kan njuta utan att behöva må illa. Det enda jag kan tänka på är ju att sova typ just nu. För det är när jag sover som jag inte mår illa. Men jag vill inte sluta må illa. Eller jo, fast jag vill veta att allt är bra.
Som sagt. Ambivalent är bara förnamnet.