Tiden går
Vi har kommit en liten bit in i vecka 9. Jag läste någonstans att hormonerna är i topp just i vecka 9 och att de sedan sjunker successivt lite grann. Det som syftade var främst hormonerna som man blir illamående av och jag har ingen aning om det stämmer (källkritik!). Min första tanke var att det nog inte stämde för slutet av förra veckan och helgen var ändå väskor lugna. Jag var trött, javisst, men illamåendet höll sig väldigt hanterbart och knappt märkbart. Tills söndagen. Vi var på middag hos min mamma och åt tacos. Jag kan säga att tacos inte är så gott att få upp igen!
Vägen hem var fruktansvärd och innan sambon fattade det hann han både stanna i mataffären och på blomsteraffären. Jag fick spendera en bra stund vid holken och det var inga dåliga mängder som ville tillbaka till dagens ljus. Annars brukar jag få behålla större delen av vad jag äter och endast sitter och hulkar upp lite grann när det går så pass långt. Denna gången blev jag nästan rädd att jag hade fått magsjuka! Men icke. Hela kvällen var förstörd och även idag har illamåendet funnits med som en numera välbekant följeslagare hela dagen, även om jag inte ännu behövt upprepa gårdagens magsjukeattack. Tur är att jag har jobbat hemifrån idag så jag har kunnat ta saker och ting i min takt. Vi får se hur morgondagen blir när jag är åter på jobbet. Jag har länge funderat över om och när den dagen kommer som kanske gör att man inte fixar att jobba. Jag vill verkligen inte ta åksjuketabletter alls, men samtidigt så kanske man borde föredra det framför sjukdagar? Jag vet faktiskt inte. Vi får se helt enkelt. Eftersom morgnarna fortfarande (peppar peppar) är helt okej så brukar det mest vara framåt eftermiddagen som blir jobbigare.
Det känns att veckorna går framåt och vi är inne i vecka 9. Känns så roligt att nästa vecka blir vecka 10 vilket känns stort! Tvåsiffrigt känns liksom lite mer verkligt! Men ja, veckorna går ju. Så sakteliga. Och jag försöker vila i att se går vare sig jag tycker de går långsamt eller inte. Och att de kommer att passera. På ett avsevärt behagligare och mer hanterbart sätt än hela ofrivilligt barnlösskiten. Så, jag ska fan inte gnälla på att tiden går långsamt. Det har jag nog inte rätt till!
Rädslan för missfall finns där ännu. Mer eller mindre olika dagar. Vissa dagar känns rädslan verkligen närvarande. Jag känner i hela kroppen hur jag verkligen inte vill förlora detta barnet! Hur hela fiber i min kropp längtar efter detta och inte vill börja pm i karusellen en gång till!
Vissa dagar går rädslan mer över i en avlägsen farhåga. Den är lättare att hantera. De dagarna klarar jag av att distansera mig själv och faktiskt se positivt och även realistiskt. Att missfall sker hur jag än mår och hur ogärna jag ön vill. Då är det så. Oftast så är dessa dagar de dagar då illamåendet är som mest närvarande. Vilket är lite jobbigt. Jag kan inte riktigt njuta av de dagar då jag mår bättre på grund av rädsla. Och jag kan inte riktigt njuta av de dagar jag inte är rädd på grund av illamående. Så.... Ja.. Sånt är livet. Men det ska också passera! En vecka i taget