Fredag
Imorgon går vi in i vecka 9. Det känns så bra. För varje vecka som passerar känner jag mig lite säkrare. Nu är det snart en vecka sedan vi fick kika till vår lilla inneboende och tyvärr så blir det så att lugnet som det där lilla hjärtat gav blir mer och mer avlägset. Det är inte så att jag känner mig väldigt orolig, men jag känner ändå en nervositet kring det. Att det faktiskt inte är på riktigt. Jag försöker att tänka positivt. Att tänka på att ett hjärta är det bästa vi kan se och att vi har passerat ett av de mest kritiska momenten i utvecklingen. Sedan finns det ju andra.
Det känns skönt att vi har en tid i vecka 13 så vi får kolla in vår lilla krabat igen. Vecka 13 känns oerhört avlägset men förhoppningsvis ska tiden gå fort ändå. Jag försöker att vila i tanken att den dagen kommer oavsett tids nog och glädjas åt att vi faktiskt har ett datum alls. Under så lång tid så har vi inte haft det, vi har inte vetat om vi väntar på ett år, flera år eller en månad. Nu vet vi att i början på november så får vi förhoppningsvis se vår lilla skrutt igen!
Det känns overkligt att vi faktiskt går in i tvåsiffrigt om bara en vecka. Nästa lördag blir det vecka 10. Det är ju inte alls långt kvar tänker jag!
Men först ska vi passera vecka 9-skiftet!