Mardrömmar
Inatt var det fullmåne. Jag vet inte om det var den eller en lätt, underliggande oro som medförde att nattsömnen präglades av mardrömmar och oro. Jag drömde om det stundande ultraljudet, om och om och om igen. Ibland var det positiva nyheter, ibland negativa men för det mesta inga alls. Jag minns hur ovetskapen tog död på mig inatt. Hur oron bara växte och ångesten tog över. Detta ultraljud känns så definitivt. Som en sista dom. Om allt visar bra är sannolikheten stor att allt kommer att gå bra. Om det inte visar bra. Om det inte finns något där. Om något skulle vara fel. Ja, det är klart att oron finns där. Nu vill jag vara att dagarna ska passera. Jag ska arbeta två och en halv dag till innan det är dags. Onsdag förmiddag kommer jag vara ett nervvrak. Åh, jag önskar så att allt är bra där inne! Att vi ska få lov att göra detta nu! Snälla lilla bebis, må bra!!