Fredag igen
Det börjar bli glest mellan inläggen. Kanske för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Ord känns för futtiga, för överflödiga, och jag har svårt ett formulera sig. Det är fredag igen idag. Som så många fredagar tidigare. Imorgon går vi in i vecka 15, bebis och jag. Jag inser att tiden har börjat gå fortare och jag inser att jag gått halva tiden vid jul och nyår, vilket både känns snart och som en evighet bort. Men tiden går, bevisligen, och jag slås av tanken hur lyckligt lottad jag är. Visst önskar jag att det inte hade tagit två år och jag önskar att skaffa barn inte hade varit en kamp som lämnat sår som nu håller på att läka. Men jag känner mig ändå tacksam och lycklig. Jag är i mål, i alla fall snart. Jag räknar med att allt kommer gå bra, för jag är en obotlig optimist i grunden. Och om allt går bra så är jag i mål, jag har kommit ut på andra sidan. Det finns de som precis börjat sin kamp, som har längre tid kvar. Jag sörjer för dem. De finns de som kämpat sedan innan jag började kämpa och som fortfarande inte är i mål, som på allvar börjar fundera över om målet alls finns för dem. Jag sörjer för dem. Jag tänker aldrig påstå att barn är meningen med livet. Det vore att förnedra människor som väljer att inte skaffa barn eller personer som inte kan få barn och det tänker jag inte göra. Jag tror att man kan bli lycklig ändå. Ändå känner jag mig så otroligt lycklig för detta barnet. I hela kroppen känns det som att mitt liv har fått ett litet annat och mer värdefullt fokus helt plötsligt och redan äskar jag denna lilla person så innerligt, helt utan att ha träffat honom eller henne.