En vecka till kub
Ja, jag räknar ner som fan. Är idag 11+4 och visst längtar jag tills man passerar gränsen in i vecka 13, men samtidigt så känns den inte helt verklig fören vi har gjort kub ultraljudet och sett att allt är okej. Idag är det onsdag och det är endast en vecka kvar. Jag vet att en vecka går relativt fort med tanke på att det nyss var onsdag förra veckan och då två veckor kvar, Men ändå börjar otålighet kicka in. Jag vill dit nu och vill inte vänta en dag till! Meeen som så många andra gånger har jag inget val. Dock gör jag självklart så som jag burkar och delar upp veckan i delmål: fram till helgen och sedan efter helgen. Det ska nog gå fort och jag ska försöka fylla dagarna med trevliga upplevelser så det går fort!
Jag kan ändå säga att jag är lite nervös. Hitills har jag nog inte börjat fundera så mycket över att någonting skulle vara fel eller att liten inte lever. Jag känner mig ju faktiskt riktigt gravid hela tiden att jag har svårt att tro att något ska ha gått fel. Och jag är ju inte i riskgrupp för kromosomavvikelser heller så är inte så orolig heller. Jag ser mer fram emot att få se vår lilla krabat igen, förhoppningsvis ser hen lite mer verklig ut nu som en bebis med näsa och huvud och förhoppningsvis kommer vi kunna se hur hen rör sig och sprattlar. Det kommer bli så häftigt!!
Efter kub ska vi gå ut officiellt med graviditeten har vi sagt, förutsatt att allt nu är som det ska. Det är många som faktiskt redan vet på grund av praktiska skäl men det blir lite mer officiellt när man berättar på jobbet och sådär. Man slutar dölja det på något sätt. Slutar tänka på att man inte får ha för tight kläder på sig eftersom magen svullnar på eftermiddagen, slutar tänka sig för vad man säger.
Satt igår med några kollegor och berättare hur jag och mannen blev ett par. I helgen är det nämligen fem år sedan det blev så. Och rätt som det är ville jag uttrycka något i form med att "vi visste inte då om vi ens ville vara ett par eller om det bara var en flört och nu väntar vi barn ihop!" men jag hejdade mig i sista sekund. Kunde ha blivit en riktig blunder! Tänkte ta en annan resumé om hur vi träffades lite längre fram. :) är en lite mysig historia!
Men ja, det ska bli så skönt att offentliggöra det. Det blir lite mer verkligt och lite mer lätthanterligt när man mår sådär. Misstänker att vissa anar eftersom jag mått sådär, slutat med lchf etc. Men jag vet inte. Då får de misstänka och spekulera ett tag till. :)
Så en vecka. Sju dagar. Känns som en evighet men ändå inte. Jag har väntat så länge på detta. I två år har jag suttit på apt eller andra möten på jobbet och drömt om hur det kommer att få kännas att berätta om vårt efterlängtade barn. Jag har övat på hur jag ska berätta det när jag sitter ensam i bilen på vägen hem och är säker på att ingen hör mig. Allt för att få provsmaka på orden, känslan. I två år har jag drömt och längtat. Och då känns en vecka helt plötsligt som väldigt kort tid. Jag har förberett mig så många gånger på hur jag ska berätta och helt plötsligt, när vi snart är där, hittar jag inte orden. Hur berättar man en så stor och livsomvälvande nyhet? Alla ord jag försöker använda gör inte känslan rättvisa. De låter så enkla och bagatelliserande i jämförelse med hur det känns. Inga ord känns stora och kraftiga nog. Och det är då jag inser att det ju inte är en så stor grej för mina kollegor. Vissa vänner och familj påverkas ju nästan lika mycket som jag men mina kollegor gör ju inte det. Självklart tycker de att det är roligt och de kommer att vara nyfikna och glada, men det blir inte samma sak för dem som för mig, vilket ju absolut inte är konstigt.
Men det ska i alla fall bli sååå skönt att äntligen få berätta detta. Dela med mig. Jag har även bestämt mig för att jag ska vara helt öppen med resan hit. Att det inte var så lätt och att vi var på väg ner till sahlgrenska. Folk behöver veta, inte för min skull utan för andras. Att vissa människor går igenom detta. Kanske är det någon jag berättar för som går igenom eller kommer att gå igenom samma sak som jag, och då behöver de veta att det gick bra tillslut. Och det känns skönt att ha tagit detta beslut. Vissa kommer att ha åsikter och tycka, vissa kommer även i efterhand att prata som att de vet allt om detta trots att de inte vet någonting, vissa kommer vara nyfikna och vissa kommer tycka att det är fruktansvärt obekvämt att prata om. Jag kommer få många kommentarer och känslor mot mig, och jag kan ta det. Jag kunde inte ta det när jag stod med känslor upp i halsen. Jag kunde inte ta det när hela jag höll på att drunkna. Men jag kan ta det nu. Jag kan distansera mig från dem, och jag kan ta deras känslor, åsikter och kommentarer. Och vi behöver prata mer om infertilitet. Vi behöver prata mer om kvinnosjukdomar. Vi behöver visa världen hur vanligt det är och vi behöver visa de par som kämpar att de inte står ensamma. Vi är många och vi är starka. Och vi är, framförallt, inte onormala.
Så... En vecka kvar till kub. Sedan händer det grejer! ❤️