Jag kan inte fatta att vi har kommit såhär långt. I somras var jag så nere i det mörka. Överallt såg jag barn och all jag kunde tänka och fokusera på vad känslan av att det aldrig skulle bli jag som fick gå bredvid som förälder. Att jag aldrig skulle få vara den som någon kommer springande mot och skriker "mamma!" till. Jag var så otroligt nedstämd och kunde inte se ljuset i mycket. Kände mig så trött. Och så vände det. Miraklet skedde. Jag blev gravid. Helt bara sådär. Jag slapp IVF och hela skiten. Och nu sitter jag här. I vecka 19, snart halvvägs. Jag har flera gånger känt det lilla bubblande i magen som jag numera är helt övertygad om är mitt lilla barn. Mannen tittar fortfarande lite skeptiskt på mig när jag säger det. Han tror mig inte riktigt, tror jag. Men jag vet, nästan i alla fall. Att där inne bor vårt lilla barn. Så länge. Tills det växt sig tillräckligt stark för att kunna komma ut i verkligheten och leva hela sitt liv med oss. Jag har så många gånger hört om och sett andra få räkna veckor. Nu får jag själv göra det. Göra det jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Och visst tycker jag att det är skönt ett veckorna går och jag längtar som en tok efter vår lilla skrutt. Men jag njuter så. Av varje vecka. Av varje ny upplevelse. Av varje älskat ögonblick.
Så idag ser vi fram emot ytterligare en vecka. En vecka med tacksamhet och glädje. En vecka med ultraljud inräknat. Bara fyra dagar bort! ❤️ och sedan julafton! Vår sista julafton utan barn! ❤️
Kommentera här: