Tänk att tiden ändå går. För ett år sedan mådde jag inte så bra. Då hade vi sökt hjälp för ofrivillig barnlöshet och väntade på behandling. Jag kände ändå hopp för behandlingen. För 20 veckor sedan snart fick jag min sista mens och för 14 veckor sedan sedan fick vi reda på att vi äntligen hade lyckats. Vecka efter vecka öppnade man appen och förundrades över hur stor det lilla grynet hade blivit. Den växte sakta från ett pepparkorn till en nyckelpiga och oj vad stor den bluvit när den hade samma storlek som en liten dvärghamster!!! Nästa vecka (som börjar på lördag) mäter bebis 24 cm från huvud till tå och väger 350 gram. Så en mager liten filur! Men ändå. 24 cm känns så stort. Ovia appen kommer att säga att den är stor sol en zucchini och jag har svårt att förstå hur det får plats inne i min mage! Och att något så stort finns där inne utan att det käns så värst mycket. Och inom några veckor kommer lillan att lägga på sig mer hull och fortsätta växa, precis som jag. Och om ytterligare ett par veckor, kanske när hon passerat gränsen för kilot, kommer jag titta tillbaka på idag och reflektera över hur jag kunde tycka 350 gram var mycket. För man kan säga vad man vill. Jag känner att jag varit gravid i en evighet och ändå inte tillräckligt länge. Det känns fortfarande overkligt att vi ska ha en bebis. Att vi äntligen är gravida. Att vi väntar ett barn. Att jag bär på ett barn. Mitt lilla barn. Min lilla unge. Min lilla dotter. Som jag kommer att vara ansvarig för och få uppfostra. Jag vet inte om det någonsin kommer att bli verkligt. Om det någonsin kommer att bli hanterbart och begripligt. Att vi förmodligen äntligen är i mål. Att vi får lov.
Och jag ser så fram emot kommande veckorna. På lördag går vi in i vecka 20. The big two-zero. Snart har vi kommit halvvägs. Det är nu det börjar!
Kommentera här: