Kulan och jag

Det är lite så livet känns just nu. Kulan och jag mot världen! Varje morgon när jag kliver upp så ställer jag mig sömndrucken framför spegeln och inspekterar mon kula. Jag ser hur den sakta men säkert (med betoning på sakta) börjar anta en rundare och rundare form. Vi är halvvägs in i vecka 17 och på lördag går vi in i vecka 18. På lördag blir det också tidigt julfirande då vi träffar lite släkt. Dessa känner inte till vår lilla hemlighet ännu, vilket ska bli kul att avslöja med min lilla kula. Dock är jag inte tillräckligt stor för att det ska vara helt tydligt ännu så ska bli väldigt spännande om någon vågar fråga eller påpeka! Jag är ju lite rund annars också så det kan vara så att folk är lite försiktiga. Jag funderar redan nu på vad man ska ha för strass på sig som på bästa sätt framhäver min fina lilla mage!


I övrigt så finns vi bara här. I ont och gott. Jag har mått sådär bra senaste dagarna. I söndags började jag må illa igen och kräkas och sedan dess har jag fortsatt må lite illa stundtals. Jag har också gått huvudvärk som vägrar släppa. Kan vara spänning, men blir såklart lite orolig. Ingenting får hända mitt älskade lilla barn inne i min älskade lilla kula.

Men jag ligger där på soffan om kvällen och mår lite kymigt. Så smeker jag min lilla mage. Så tacksam. Så glad och nöjd. Detsamma när jag står framför spegeln. Jag riktigt njuter av att få spegla mig numera. Jag känner mig så vacker! För första gången i mitt liv så känner jag mig riktigt, riktigt vacker! Att få skapa och bära ett barn. Ett liv. Som ska bli och växa upp till en person. En helt underbar känsla.

Så jag njuter verkligen. Min kula och jag! ❤️ 

Kommentera här: