Julhelgen har passerat. En helg som jag vet för många för fylld av smärta och påminnelse av vad man saknar. Som egentligen bara är något de genomlider och försöker att hålla fasaden så jämn det bara går. Ibland rämnar den, då får man dåligt samvete. Julen har en tendens att dra fram det allra värsta i en ofrivilligt barnlös människas liv. Allt kretsar kring familj och barn och hela tiden, i varje vrå, finns det närvarande. Bara det faktum att jungfru Maria råkade bli gravid utan att ens ha haft samlag säger ju en hel del om julen? Det är också en högtid då familjer samlas. Mormor och farfar. Mostrar och farbröder. Kusiner. Kusinbarn och syskonbarn. Kanske får man frågan om det inte vore dags för egna små snart? Kanske får man ett gravidbesked slängt i ansiktet på sig. Kanske så får man höra föräldrar gnälla över hur jobbigt det är att behöva resa sig från julbordet för att ta hand om ett ledset barn och samtidigt få höra hur skönt det måste vara att inte ha några? Hela tiden sitter du där. Käkarna är så spända att de nästan är vita. Du ler. Skrattar lite tillgjort. Hoppas det inte syns. Kämpar för att hålla tillbaka de brännande tårarna som kämpar för att ta sig ut ur din ögonvrå. Tårarna sparar du till sedan. Till dig själv. Till ensamheten efteråt. Ingen känsla är så skön som när du får lämna tillställningen. Åka hem till ditt eget krypin, där du kan få ha ditt mörker ifred. Där du kan sörja och vara ledsen. Där du kan fortsätta hoppas på att nästa jul blir annorlunda.Iår slapp jag detta. Iår fick jag turen av att få vara en av de som är gravida. Jag fick bebiskläder i julklapp och jag fick lov att få kommantarer på min växande mage. Jag fick lov att vara den som var lycklig. Jag vet att alla inte får detta, men jag hoppas och tror att kommande jular är det er tur. Ni som kände såhär iår. Ni som våndas. Jag hoppas att nästa jul blir er jul ❤️
Kommentera här: