Det nya året närmar sig med stormsteg. Jag har funderat mycket på det nya året den senaste tiden. Nyår är alltid en vändpunkt och en hållpunkt. En tid då man tänker tillbaka på det år som passerat och funderat framåt på det år som komma skall. Vid denna tiden förta året tänkte jag tillbaka på ett hemskt 2016. Hela året hade späckats av att vi insett att vi hade svårt att bli gravida. Vi förlorade en familjemedlem i stor tragik och jag blev sjukskriven. Ja, det var ett minst sagt turbulent år, 2016. Så jag såg fram emot 2017. Vi hade nyligen, under hösten 2016, genomgått vår infertilitetsutredning. Vi hade fått reda på att jag hade pcos och hypotyreos och att min man hade lite färre spermier än vad som kan anses normalt. Vi skulle få påbörja behandling med ägglossningsstimulerande medel under början av 2017 och jag var både hoppfull och rädd. På något sätt kändes det så bra att få göra något annat och behandlingen kändes som läsningen på alla våra problem. Bara vi fick ägglossning så skulle vi bli gravida. Jag skrev om att 2017 gav möjligheter till så många olika vägar, men att jag hoppades att alla ledde till samma mål. Jag har alltid varit en hopplös optimist och tror alltid det bästa om allt. Det kan ibland komma tillbaka och bita mig. Jag skrev ett inlägg om att jag undrade var jag befann mig i mitt liv nu, dvs årsskiftet 2017/2018. Jag undrade om jag hade fått barn, var gravid eller om jag skulle påbörja nästa IVF behandling. Föga visste jag att jag skulle sitta här och vara gravid. Det är klart att jag hoppades på de båda första alternativen, men vågade jag tro på dem? Jag minns hur jag i början av året inte alls var inställd på IVF, då detta skulle gå på egen hand. Jag minns också hur tuff våren blev, med den ena efter den andra uteblivna graviditeten. Jag minns hur hoppet sjönk. Jag minns hur sorgen tog fäste och tryckte mer mig under ytan. Jag minns hur sorgen gav låga åt viljan att prova något annat. Hur jag blev redo för IVF. Och hur nära var det inte? Ynka fyra dagars marginal. Men här sitter jag nu. 2017 är snart slut och det har varit både ett av de absolut sämsta och ett av de absolut bästa åren i mitt liv. Så mycket sorg, förtvivlan och ilska. Men också så mycket glädje, hopp och framtidstro. Kärlek. Jag sitter här nu, 2017-12-28 och är gravid med vår dotter. Hon mår bra och jag känner henne röra sig med jämna mellanrum. Igår fick jag min första riktiga box från insidan när hon tyckte att jag skulle vila lite efter ullared, rensning och omorganisation här hemma. Jag gjorde som hon bad och njöt. Jag har idag fyra lådor i sovrummet med saker till henne och jag har mer på väg på posten (älska mellandagsrean!). Jag och min älskade man ska någon dag, kanske imorgon, åka och titta på barnvagn till vårt mirakel och när det nya året kommer så har vi kommit halvvägs. Då är det endast 4 1/2 månad kvar tills vi får lov att träffa henne och jag längtar så mycket. Och jag är så lycklig. Varje fiber i min kropp. Och om det är något jag önskar så är det att jag hade kunnat åka tillbaks, tillfälligt förstås, till lilla rädda jag 2016. Jag skulle krama henne och försäkra henne om att allt skulle bli bra. Att allt skulle lösa sig. Jag skulle berättat hur det blev och uppmanat henne att kämpa på, vara stark och hålla huvudet högt. Lite för att ta bort de onda delarna. För att motarbeta den sorg och hopplöshet som ibland drog över mig.
Så nästa år bör vi vara i mål. Då bör vår dotter vara här och vi bör känna varandra rätt bra. Jag kan inte annat säga att jag ser fram emot 2018 väldigt mycket. Året kommer att innehålla så mycket glädje för vår del. Så mycket nytt och så mycket hopp. Så mycket kärlek. Vi har den bästa delen av graviditeten kvar och sedan börjar föräldraskapet! ❤️ det största äventyr jag någonsin kommer att få uppleva! ❤️
Kommentera här: