Mindre än 24 timmar. Klockan 13.30 imorgon. Då ligger vi där. Eller ja, jag ligger och mannen sitter bredvid. Och vi ska få se vår bebis igen. Vi ska få se miraklet och hur den rör sig. Vi kommer förhoppningsvis få höra att allt är bra och om vi har tur får vi reda på könet! Jag är så spänd och förväntansfull. Ungefär som jag kände som barn före jul, påsk eller födelsedag. Att jag vill lägga mig tidigt bara för att det ska bli imorgon fortare. Arbetsdagen är snart slut och då är det bara nedförsbacken kvar innan upploppet i form av imorgon eftermiddag. Jobba fram till lunch och sedan iväg. Jag kan inte beskriva känslan. Det känns som en enorm milstolpe. Som att det indikerar något så stort och viktigt. Att vi kommit såhär långt. Att det efter ultraljudet bara kommer att bli lättare och roligare. Att det är nu allt kommer att börja hända. Mer sparkar, mer mage. Namnförslag. Shopping. Förberedelser. Allt börjar nu. Efter imorgon. Efter imorgon blir allting på riktigt.
En dag kvar. Mindre än 24 timmar.
Kommentera här: