Dagen d

Igen. Och inte för sista gången. Jag mår nästan illa av nervositet och förväntan. Självklart är jag rädd att vi ska få dåliga nyheter men jag lyckas tränga bort den rädslan rätt så bra. Jag har känt bebis röra sig flera gånger och mer och mer tydligt vilket indikerar att bebis växer som den ska och bör starkare. Och lever framförallt. Senast imorse när jag satte mig i bilen så kände jag det underbara pirret i magen när den svängde runt, eller boxades eller vad den nu gjorde. Det känns lugnande och jag är så tacksam för det!

Men nu är det snart dags. Jag är så spänd och vill verkligen se vår lilla plutt igen. Men mest av allt längtar jag tills mannen får se den igen. Jag vill att det ska bli så verkligt som det kan för honom. Ibland tycker jag lite synd om honom nämligen. Visst, han slipper kräkningar, foglossningar, förändrad kropp och framförallt förlossningen. Men han förvägras det också. Han har inget val. Han får snällt stå utanför medans jag får lära känna vårt barn först. Jag får dansa i hormonregnet och njuta av känslan. Jag får börja känna moderskänslor och kärlek. Han, ja han försöker, men jag märker att det är svårare. Det blir ganska lättare när han kan känna sparkarna på magen, men jag tror också ultraljuden hjälper honom. När han får se konturen av en liten människa som ska bli vår. Som är vår. Då vaknar han lite. Så ja, jag ser fram emot det för både min och hans skull. 

Och att sedan få fler bilder och se så att allt är bra igen. 

Så nu är det bara ett fåtal timmar kvar och jag misstänker att arbetstiden kommer snigla fram, men jag vet att den går i alla fall. Får helt enkelt försöka fylla förmiddagen med arbetsuppgifter! 


Kommentera här: